Att folk man träffat vandrat iväg från ens liv. Folk man faktiskt gillade. Folk man faktiskt kände samhörighet med. Människor som man kunde prata med allt om, utan att verka dum.
Jag saknar min ungdom. Jag saknar friheten att världen låg vid mina fötter. Så mycket att upptäcka. Nyfikenheten, den som sporrade till nya utmaningar. Jag älskar utmaningar, speciellt när dom det ser svårt ut. För jag ger mig inte, det har jag märkt. Att fokusera är något jag är bra på. Att få 3 timmar att kännas som 30 minuter, bara för att man är så inne i nånting. Något som har blivit kvar efter min barndom är min fantasi, inte för jag pratar så ofta om den. Men den är livlig, och ohejdbar. Jag kan sitta och drömma bort mig i världar som inte existerar. Men jag önskar att dom gjorde det. På sätt och vis är jag besviken på världen. Det finns så mycket, men den har så lite att erbjuda. Finns det några riktiga äventyr? Nu menar jag inte sådana äventyr man hittar i kataloger, utan riktiga äventyr. Har dom någonsin funnits? Jag har börjat tvivla. Och det är antagligen därför jag har fantasin kvar. På sätt och vis har mitt äventyr börjat. Dock inte i den episka formen min fantasi framhäver äventyr. Men sanningen är, jag vet inte vart jag är på väg, jag vet inte vart jag kommer hamna, och jag har inte en aning om hur det kommer sluta. Och det älskar jag.